man står inför en mördande konkurrens inför varje jobb.
Jag har haft stor tur de senare åren och jobben har blivit fler och fler…tillslut så många att jag knappt varit hemma det senaste året.
Detta har lett till att en vardagskväll med middag och att senare få krypa upp i TV-soffan känns som högvinst i ett lotteri.
Att få rensa ogräs i rabatten en solig sommardag känns som ett besök i Edens lustgård.
Många upprörs kanske av att en hyfsat lyckad operasångerska har mage att klaga över att hon har jobb. Jag kan förstå det. Men allting har två sidor och jag klagar inte, jag har själv gjort mina val, jag reflekterar bara över situationen.
Man hinner fundera mycket på detta när man sitter ensam på hotell och i lånelägenheter runt om i världen 80 % av året. Fundera över vad som verkligen betyder något. Om stunderna på scenen när allting stämmer verkligen överväger den ensamma baksidan av myntet.
Vem orkar i förlängningen leva med en person som aldrig är hemma? Finns den personen överhuvudtaget? Tveksamt. Svårt. Är man genom sitt yrkesval dömd till ensamhet?
Men så kommer de stunder då allting rullar på, fina erbjudanden om roller man bara drömt om kommer ett efter ett och man är så glad att vara den tillfrågade, den utvalda i en enorm konkurrens, då kan det vara svårt att säga stopp.
Det finns så många fantastiska sångare som väntar på samma chans som man själv har fått.
Hoppa på tåget eller hoppa av?
Jag har valt att stanna på tåget för att det är detta jag har drömt om och kämpat för i många år, men jag har därför varit hemma, högt räknat ca 2 månader på hela året… Har därmed en hund som får ångest bara hon ser en resväska och en livspartner som ifrågasätter det gemensamma livet, med all rätt.
Jag avundas ofta de sångare som har en fast anställning på ett operahus i Sverige, de som kan leva ett normalt liv och ändå få uppfylla sin livsdröm. Vilken lyx.
Jag minns när jag jobbade som sjuksköterska både före och efter avslutad Operahögskoleutbildning för att sångjobben inte räckte till…hur jag önskade att det skulle komma en öppning, en chans att få förverkliga mina sångdrömmar och på allvar, att kunna leva av sången.
Så kom den vändningen för några år sen och jag är naturligtvis otroligt glad och tacksam för det.
Men att hitta en balans i den snurriga karusell som kallas livet kan vara väldigt svårt.
Lever dock fortfarande efter mottot: Man ångrar bara det man aldrig gjorde.
